Born 1606, Died 1669.One of the great Dutch painters and printmakers of the 17th century, Rembrandt van Rijn is best known for his expressive use of light and shadow (also called chiaroscuro) in his many portraits. Raised in Leiden, he studied with Pieter Lastman (1583-1633) in Amsterdam, then returned to Leiden around 1625 and set up shop as a teacher and portrait artist. Sometime between 1630 and 1632 Rembrandt relocated to Amsterdam, where he spent the rest of his career. Though he had his detractors (some of whom considered him coarse and "low born"), Rembrandt was successful and famous during his lifetime, though he fell on financial hard times in his later years. He was a master printer and produced hundreds of group portraits and historical paintings, including The Anatomy Lesson of Dr. Tulp (1632), The Military Company of Captain Frans Banning Cocq (1642) and Aristotle with a Bust of Homer (1653). His portraits -- including a lifelong trail of intriguing and rather frank self-portraits -- reveal his interest in psychological study and continue to be admired as landmarks in Western art. The Military Company of Captain Frans Banning Cocq is also known as "The Night Watch" because it was thought the painting depicted a nighttime scene. When the painting was cleaned in the 1940s it became obvious that it depicted a daytime scene... He married Saskia van Ulenburgh (also Uylenburgh) in 1634.   Related Paintings of REMBRANDT Harmenszoon van Rijn :. | The Artist-s Son,Titus van Rijn,Reading | Cornelia Pronck wife of Albert Cuyper (mk05) | Hasje van Cleyburgh (mk33) | styresmannen for kladeshandlarskraet | Three People |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Wilhelm Marstrand
(24 December 1810 - 25 March 1873), painter and illustrator, was born in Copenhagen, Denmark to Nicolai Jacob Marstrand, instrument maker and inventor, and Petra Othilia Smith. Marstrand is one of the most renowned artists belonging to the Golden Age of Danish Painting. Marstrand studied at Copenhagen's Metropolitan School (Metropolitanskolen), but had little interest in books, and left around 16 years of age. Christoffer Wilhelm Eckersberg, painter and professor at the Royal Danish Academy of Art (Det Kongelige Danske Kunstakademi) in Copenhagen, was a close friend of Wilhelm's father, and it was to all appearance Eckersberg who recommended an artistic career for young Wilhelm. Wilhelm had already shown artistic talent, tackling difficult subjects such as group scenes with many figures and complicated composition. At 16 years of age Marstrand thus began his studies at the Academy under Eckersberg, attending the school from 1826 to 1833. Although his interests had a firm hold in genre themes - depiction of the daily life he observed around him in Copenhagen's streets, especially middle class society - he would soon reach for the pinnacle of Academic acceptability: the history painting. History painting displayed what was grand - classical themes from mythology and history, rather than daily life. The traditions, and the taste of traditional art critics, strongly favored it. It was therefore something to strive for, in spite of Marstrand's equal skill at depicting more modest themes, and of the enjoyment he had in portraying the crowds, the diversions of the city, and the humor and story behind the hustle and bustle. Marstrand's creative production would, through many paintings and illustrations made not only during the 1830s but throughout his life, never abandon this inclination toward displaying the simple life of his times. At the same time Christian Waagepetersen, wine merchant to the Danish court and supporter of the arts, also became an important patron for Marstrand during this early period. His painting "A musical evening party" (Et musikalsk aftenselskab) (1834), depicts such an occasion at the home of Waagepetersen, and was an important transition painting for Marstrand. Despite an unmistakably growing recognition, Marstrand never received the Academy's gold medal. This medal was coveted not only for its great prestige, but also because it came with a travel stipend for furthering the laureate's artistic training. Marstrand's attempts at winning the medal were unsuccessful both in 1833 with his neoclassical "Flight to Egypt" (Flugten til Ægypten) and in 1835 with "Odysseus and Nausikaa". This was a disappointment, as he had won both available silver medals in 1833.
Wybrand Hendriks
(June 24, 1744, Amsterdam - January 28, 1831, Haarlem), was a Dutch painter and the concierge of the Teylers Museum. According to the RKD he learned to paint while working for the decorative wall paper factory of J. Remmers in Amsterdam. From 1786 to 1819 he was the second concierge ("kastelein") of the Teyler's Stichting in Haarlem, where he lived at the "Fundatiehuis" as curator of the art collection, with his studio in the old drawing room of Teyler's drawing academy, which had itself been moved to the city hall. He assumed the position in 1785 after his predecessor Vincent Jansz van der Vinne had left in disagreement with Martin van Marum, the head of the fossil and instrument collections. As curator, he managed to purchase an important collection of Italian drawings from the collection of Queen Christina of Sweden in 1790. He is known for portraits, landscapes, and flower still lifes in the manner of Jan van Huysum.